Välkommen till

Västsvenska författarsällskapet

"Sveriges äldsta författarsällskap"

för gemenskap kring det skrivna ordet i västra Sverige

Aktiviteter under 2011-2012

Brännöminne från 2012

Nu tidigt under våren 2013 sitter jag och minns tillbaka på sommaren 2012, då jag, Kajsa Johannesson och Inger Stockman hade skrivövningar på Brännö.

Vi var ca. 20 medlemmar från Västsvenska Författarsällskapet samt några från Göteborgs Skrivarsällskap som åkte med skärgårdsbåten ut till Brännö; denna underbart, vackra sommardag i juni 2012. Solen sken, måsarna skriade och det var en sommarblå himmel.

VFS hade fått låna Ulf:s och Eva:s stuga. Pajerna och salladen som Ingegerd hade köpt var snabbt uppätna då de dukades fram i den vackra skärgårdsträdgården.

Kajsa introducerade författarkortleken som Ann Westermark har skapat. En av deltagarna fick dra ett författarkort från Kajsas kortlek.

Meningen löd: "Orden i vinden". Deltagarna fick flödesskriva i tre minuter kring denna mening. De som ville fick sedan läsa upp vad de hade skrivit och fick rikligt med applåder.

Inger Stockman hade en fri skrivarövning som gick ut på att fånga upp tio iakttagelser från miljön runt omkring. De som ville fick skriva ihop en dikt eller berättelse om sina iakttagelser.

Det var en kreativ dag i skrivaranda för alla oss som deltog!

Vid tangentbordet 13/3-2013:

Kajsa Johannesson

VFS haiku-träff

Ivriga diktare

En fullsatt lokal

Haikuträff om hösten

En lördag i höstas samlades Författarsällskapts medlemmar till en haiku-träff.

Louise Brodin hade kommit med förslaget och inledde med att berätta om vad haiku är för något. Det var många som hade infunnit sig, stolarna tog slut. Bland de närvarande fanns flera erfarna haiku-diktare, bland dem Folke Danbratt och inbjudna gästen Totte Wiberg.Den sistnämnde har gett ut en liten bilderbok där han i haikudikter tolkar fotografen Håkan Bergs bilder av smedjor.

Haiku är världen kortaste diktform. Den kommer från Japan. Det är en minidikt som har sitt ursprung i hokka, som i sin tur är inledningen till en traditionell s.k. rengadikt. På 1600-talet blev hokkan en fristående diktform. På 1800-talet skapades så genom bl.a. poeten Masaoka Shiki begreppet haiku.

I västerlandet känner man igen en haiku på att den skall bestå av tre rader omfattande 17 stavelser. Nu är de japanska teckenljuden (mora) inte helt identiska med en västerländsk stavelse. En mora är ofta kortare än en stavelse. Namnet Tokyo innerhåller t.ex fyra teckenljud men bara tre stavelser.

En annan skillnad är att den västerländska haikun delas upp på tre rader (5-7-5 stavelser) medan japansk haiku skrivs lodrätt i en enda kolumn.

I den tredje raden kommer ofta en ”knorr”, som kan ge en känsla av förvåning eller väcka löje. Man kan i vissa sammanhang jämföra haikun med en ”Gruk”.

Från svenska Haiku-Sällskapets hemsida har jag lånat några förklaringar och regler:

Västerländsk haiku

1.  bestå av 5-7-5 stavelser på tre rader, men kan även vara fri från stavelseräkning. Helst uppdelad på tre rader.   

2. Bör innehålla ett årstidangivande uttryck.

3. Bör också vara indelad i två hälfter för att förstärka överraskningseffekten.

Japansk haiku

1. Är skriven på en rad

2. Ska bestå av sjutton teckenljud (jion).

3. Ska helst följa teckenljudsrytmen 5-7-5.

4. Ska innehålla ett årstidsangivande (kigo) och helst ett avskiljande uttryck (kireji) som delar dikten i två delar.     

5. Innehåller ofta svåra kinesiska tecken och äldre former av de japanska    fonetiska systemen hiragana och katakana.     

För haiku oavsett språk gäller:

Den är inte sentimental

Den för samman naturbetraktelser med livets villkor

Den ska vara fåordig och undvika upprepningar

Den ska helst inte innehålla personliga pronomina

Den ska undvika alltför starka adjektiv

Den skall sträva efter att stimulera läsarens associationsförmåga.

Formen skall underordnas det poetiska innehållet.

Sedan kan man läsa sida upp och sida ner om regler för en ”äkta” haiku och ända stanna vid att allt är tillåtet inom den fastställda trånga ramen.

Till kända svenska haiku-diktare hör bl.a. Dag Hammarskjöld, Sonja, Åkesson, Bo Setterlind, Tomas Tranströmer och Sven Enander.

Tidig höst

Löven faller ner

Regnet trummar på rutan

Halkrisk på gatan

                      Lbn

Sen höst

Nattmörkt på dagen

Ur mörkret föds svårmodet

-en solglimt ger tröst

                      Lbn

Möte

Vardagspromenad

Två hundar möts – nos mot nos

Svansarna viftar

                      Lbn

Skrivarresa till Röe gård i Bohuslän den 25 augusti 2012

En solig och vacker lördagsmorgon i slutet av augusti styrde vi kosan med våra privatbilar upp genom ett fagert Bohuslän. Vi såg havet skymta fram ibland, särskilt när vi åkte över några av landskapets vackra, höga broar.

När alla kommit fram och samlats på Röe Gård vankades det lunch, som bestod av en härlig fisksoppa jämte hembakt bröd till.

Sedan var det dags att börja skriveriarbetet för de som kände sig manade och det var en hel del.

Vi bekantade oss med den sköna omgivningen.och de flesta av oss lockades att ta promenader, somliga klättrade upp för det höga berget, vilket inte låg så långt borta, andra drogs ner mot havet eller strosade nere på landsvägen. De som stannade kvar på gården njöt av det vackra vädret och satt och pratade och tog något att dricka eller gick på upptäcktsfärd i affären, som drevs av gården.

Fåren en liten bit längre bort drog också till sig besökare.

Dags att läsa upp våra alster – alltid lika roligt att höra hur olika vi skriver och som vanligt är det hög klass på dessa!

Snart var det dags för hemresan, som gick bra med våra skickliga chaufförer!

Den eller de personer som kom på detta resmål ska ha en speciell eloge eftersom vi återigen fått göra en resa som går till hävderna! Vi säger ett stort tack till dem som ställde upp med sina bilar och sist men inte minst – tack Ingegerd – Du som knutit ihop trådarna!

Inger Näverfors

Glad vårresa med VFS den 25 och 26 maj

Fredagen den 25 maj hämtades två minibussar av våra chaufförer. En liten grupp glada och äventyrslystna medlemmar ur Västsvenska Författarsällskapet och Göteborgs Skrivarsällskap skulle hämtas och köras till Östergötland. Färden skulle gå till Visingsö med vandrarhem och remmalag och till Vadstena med kloster och mat. Det första stoppet blev utsikten vid Brahehus med ”föreningsmackor” och kaffe. Vädret visade sig från sin allra soligaste sida och utsikten över Vättern med Visingsö var betagande.

Gränna Tryckerimuseum

Efter detta var det dags för det lilla genuina tryckerimuseet i Gränna med anor från tiden innan datorernas intåg. Vi fick en kunnig föreläsning om allt inom den gamla tryckerikonsten som faktiskt används än idag vid speciella tillfällen som dop, student och liknande höjdpunkter. Gamla maskiner, klichéer och kastlådor, allt fanns där. För den som arbetat i branschen var det ljuv musik men vi alla blir väldigt väl medvetna om att utvecklingen gått väldigt fort de senaste femtio åren. Tänk om Gutenberg fått uppleva detta.

Visingsö

När vi efter detta intressanta besök kört ombord bussarna på bilfärjan ”Ebba Brahe” låg den nyckfulla Vättern kav lugn hela resan. Vi stod utanför och njöt av solskenet och sjöluften. Vandrarhemmet på Visingsö får högsta betyg och alla trivdes och umgicks under gemytliga former. När vi installerat oss blev vi hämtade av ”Remmalaget” och fick av den kvinnliga kusken en guidning runt ön. Vi imponeras av hennes stora kunnande om både historia och det som är aktuellt nu. Efter turen är det dags att göra inköpen i den enda affären på ön. Alla hittar till slut något att grilla och det blev en väldigt trevlig kväll som avslutades med allsång och uppläsningar utanför en av stugorna.

Vägen till Bjälbo

På lördagsmorgonen, efter frukost, bar det av med färjan till Gränna och därefter den gamla vägen till Bjälbo. Utanför den gamla kyrkan möter en guide som berättar den urgamla historien med glöd och entusiasm.  Höjdpunkten blir de nya utgrävningarna en bit från kyrkan som visar på att här legat en ännu äldre kyrka. Man har hittat kvarlevor placerade på ett sådant sätt att spekulationer om det skulle kunna vara Birger Jarls föräldrar uppstått.

Skänninge

Efter denna ”historia” blir det elvakaffe i Marstad. Vi har blivit inbjudna av en släkting till en av resenärerna. Solen skiner i den prunkande trädgården medan vi dricker vårt kaffe och småpratar med varandra. Även här blir det en uppläsning. Därefter gör vi ett besök inne i Skänninge. Den gamla örtagården skyltar med dödligt giftiga växter väl blandade med andra rara örter. Vi hinner med lite ”fri tid” innan vi far vidare till Vadstena.

Vadstena och Alvastra

I Vadstena får vi en timma att bese kulturcentret med klosterkyrkan, klostret, örtagården eller slottet. Allt efter eget huvud. Vadstena är en liten vacker stad. Vi äter middag på ”Vadstena Klosterhotell” innan vi far vidare till Rök med sin fantastiska sten. Alvastra Klosterruin blir vår sista anhalt innan vi börjar återresan. Den heliga Birgittas make Ulf Gudmundsson ligger begravd här. Det är djupt tankeväckande att gå omkring i den gamla ruinen och försöka föreställa sig hur det kunde varit en gång för länge sedan, när Alvastra var en metropol och händelsernas centrum.

Vi säger adjö till varandra utanför den gamla ruinen och vi är alla överens om att vi haft en underbar resa med bra väder och trevliga skrivarkamrater som bjudit på sig själva.

Så var resan till Vadstena/Visingsö slut och de båda minibussarna kör mot Göteborg.

IngegerdGranat

Heta Stolen med Lisbeth Pipping

Den 23:e april hade vi något som heter ”heta stolen”.

Då var det författaren Lisbeth Pipping som kom och föreläste om mobbning. Hon pratade om sin barndom och hur det var att bli mobbad. Lisbeth har också föreläst i alla skolor om just detta ämne. Hon berättade också att den skolgrupp som löper mest risk för mobbning är just särskolan. Hon har erfarenhet av människor med psykiska problem. Efter föreläsningen var det många frågor som ställdes till henne. Böckerna som hon skrivit heter: Jag mobbar inte, Familjehemsboken och Kärlek och Stålull.  Framme  på  scenen stod hon och hennes dotter och signerade böcker till alla som ville ha. Därefter blev det fika och prat om Lisbeths intressanta föredrag.

Christin Granat

Författarlunch med Karin Edvall...

Edvall som gjorde författarlunchen till en succé för de närvarande.

Lördagen den 15:e oktober möttes vi på Redbergsskolan för att få lyssna på en väldigt spännande författare.

Jag hade beställt sallader enligt allas önskningar och Gerd hade hämtat. Jag vill säga att det var en väldigt lyckad lunch med en väldigt lyckad författare. Dessutom gick folk hem med vinster av olika slag från lotteriet.

Karin Edvall kom fullastad med sina härliga böcker. De lockade med historia i Göteborg, självupplevda minnen från Norrland, Vinkelgatan 53 och så fanns ”Jakten på Deborah” att vänta...

Hon bar tunga bördor till författarlunchen men jag tror att hon gick lättad hem. En sådan härlig berättare som Karin unnar jag alla bokintresserade att få lyssna till och läsa någon gång. Vilken känsla, en sådan personlighet, vilka historier. Sök på nätet är mitt råd.

För övrigt var salladerna helt underbara, gemenskapen god, gästerna mycket trevliga.

Tänk att man får uppleva sådana här händelser. Det är verkligen värt något att vara medlem i VSF.

PS. Jag har läst flera av Karins böcker och det var verkligen en särskild upplevelse. Trovärdigt, levande, bildande och underhållande!

Vad mer kan man begära av en bok!

Tankar av Ingegerd Granat

Poesidagen 2011

Gruppen Lyriqa, Eva Lindehag, Björn Samuelsson, Lena Båth och Natasha Briggsjö

underhöll med vackra sånger.

Julen står än en gång för dörren med sina kära bestyr, men också med alla de måsten, självpåtagna eller ej, som skall utföras och helst motsvara dem man åstadkom förra julen.

Kanske är det då vi som mest behöver ett andningshål, släppa taget, eller kalla det vad vi vill. Det var precis vad vi fick på Redbergsteatern: Något för själen men även för gommen under vår styrelses omtänksamma ledning.

Den vackra sången, så underbar! Vi hoppas få höra ”Lyriqa” fler gånger. Uppläsningar är alltid roligt att få lyssna till.

När vi sedan traskade ut i ruskvädret var det inte längre så mörkt för inom oss rådde ljuset.

GOD JUL  och GOTT NYTT ÅR 2012!

Eyvor Johansson

En glad utflykt med Västsvenska Författarsällskapet den 11:e September 2011 till Kössö

Den 11:e september var VFS inbjudna att besöka Kössö. Väderspåmännen hade gett halva löften om ett relativt hyggligt väder.

En lämplig färjeavgång skulle vara kl. 11:35. Några medlemmar som kände sig manade att åka kl. 10:35 för att därmed hinna ställa i ordning i förtid hade mött upp kvart över tio. Ingen färja märkt ”Köpstadsö” kunde upptäckas. Den var av någon anledning inställd, så det blev att vänta en stund, till 11:35, men det är ju mycket roligare att vara tillsammans allihop!

Färjan kom och gick med oss alla ombord och efter en stund var vi framme på Kössö och möttes av Anders som hade en käck dragkärra för allt vårt gepäck. Det var tur, för vårt bagage var av stor vikt, innehållandes såväl vått som torrt materiel.

Efter en häftig backe kom vi till den hyrda lokalen, den före detta folkskolan, numera om- och tillbyggd av Kössöborna själva i enlighet med den gamla ”Kössöandan”, vars glöd med tiden dock har börjat falna något. I lokalen hade Anders och Hjördis ställt i ordning och förberett för att börja med en välbehövlig fika.

Först blev vi dock hälsade välkomna av Ingegerd å föreningens vägnar och av Anders som Kössövärd och av Christin som spelade ”Tag mig till havet” på trumpet. Ingegerd talade lite om föreningens verksamhet och läste som exempel härpå upp ett kåseri om vår resa till Ale Stenar i våras. Anders berättade om vilka storverk Kössöandan hade lett till, exempelvis denna skola som nu var en prima samlingslokal, en ny brandspruta, ett traditionsenligt midsommarfirande, gatubelysning och ett nytt dagis för att locka till åretruntboende. En stor del av allt detta kan man tacka öns syförening för!

Efter fikat var det dags för en rundvandring på ön med Anders som kunnig och engagerad guide. Han pekade ut öns tidigare tre affärer, några före detta brunnar med vatten som gav sommargästerna magsjuka, gatubelysningen vars stolpar inte alltid stod på de viktigaste gatuavsnitten utan mer åt de håll där de då tongivande initiativtagarna hade bott.

De snickarglada husen, de grönfingrade trädgårdarna, de här och där uppdykande magnifika utsikterna gjorde promenaden till en härlig upplevelse! Synd bara att en hel del av husen är så tomma under vintrarna.

Efter promenaden var det gott att få slå sig ner och börja ta för sig av de underbara smörgåstårtorna, tillverkade av Hjördis och medarbetare. Till detta kunde man få välja dryck efter önskad prisnivå, 0 kronor eller 20 kronor. Här visade det sig att föreningens medlemmar inte alls låg åt det snålare hållet!

På ett bord vid sidan av stod en uppslagen gammal resväska med medhavda, blandade böcker, 10 kronor för häftade och 20 kronor för inbundna. Dessutom kunde man köpa lotter. Dragningen förrättades av föreningens ordförande och revisor för att stävja alla försök till fusk. Man kunde vinna förpackningar med ”20-kronorsdrycker”, kaffe, te, böcker med mera.

Efter en kort bensträckare vidtog nästa höjdpunkt på resan, uppläsning av medhavda litterära alster. För att få ordning i salen blåste Christin en fanfar på trumpeten, det var mycket effektivt. Vi fick höra de mest fantastiska berättelser, till exempel en sjöman som blev till en örn, ett teaterbesök i en annan värld, underbart vackra dikter om hav och årstider, berättelser om folkbildningsljus, om barnalek med dikter och vapen, sagor om det godas seger över ondskan, en underfundig dikt av en liten flicka, en flickas  äventyr under beredskapen och till sist fick vi följa en liten väskas väg genom livet hos rika och fattiga ägare, bland charmanta väskor och till sist på en soptipp. Sic transit gloria mundi! (Så förgår världens härlighet)

Nu var det inte många minuter kvar innan färjan hem skulle avgå, som tur var hade en stor del av den medförda lasten konsumerats och så var det ju nerförsbacke till hamnen så vi hann med färjan med många sekunder tillgodo.

Anders vinkade av oss och alla tackade för en helt fantastisk dag i skärgården. Snart var vi iland på Saltholmen. Efter alla känslomässiga avsked kunde vi gå till vår bil och hade då fyra minuter kvar av parkeringstiden, en sann glädje för en smålänning!

Lasse Granat

Med Västsvenska författarsällskapet till Ale Stenar 3 och 4 juni 2011

Vi är 17 medlemmar som i två minibussar styr kosan söder ut. Det är tidigt på morgonen, solen skiner och vi glädjer oss åt de två dagar vi skall tillbringa tillsammans.

I Åsa stannar vi vid Bokköket. Ett originellt antikvariat med framförallt äldre kokböcker.

Det drivs av Inger Ärleman, som brinner för kvinnornas historia.

Efter kaffe i gröngräset utanför Ingers rödmålade lilla 1800-tals hus, fortsätter vi färden till Hörby

På Hörby museum får vi se utställningen om författaren Victoria Benedictsson f. Bruzelius och höra hennes gripande levnadsöde.

Victoria, som var intellektuell led av det inskränkta liv hon som

kvinna tvingades leva. Hon skriver: ”Detta avskyvärda att icke få vara människa endast kvinna, kvinna, kvinna!” Hon skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren.

Varför inte läsa en bok av henne!

Färden går vidare...

Tygegårdens Vandrarhem, där vi skall övernatta, ligger alldeles intill Ale Stenar och vi har hela vandrarhemmet för oss själva.

Nu är det dags för resans höjdpunkt - Ale Stenar

Från Kåseberga hamn promenerar vi upp till fornlämningen. Det är en vacker försommarkväll. Utefter stigen växer blommor.

Vi är inte ensamma när vi kommer upp. Här finns en massa kossor.

Glada och lekfulla.

Jag känner hur miljön här uppe påverkar mig när Lasse läser dikten Ale Stenar av Anders Österling. ”Där kusten stupar mellan hav och himmel har Ale rest ett jätteskepp av stenar...”

Jag ser hur solens sista strålar sjunker i väster

Skymningen smyger sig fram, horisonten suddas ut och himmel, hav och land flyter samman.

Jag tänker på dessa gamla stenar. Var har de kommit ifrån? Vad har de sett? Många har skålgropar, gropar som kanske använts till offer. Vad har man offrat och till vem?

Eller är stenarna en skeppssättning? En farkost varifrån våra förfäder lämnade jordelivet. Forskare har hävdat att det är ett solur varifrån våra förfäder kunde beräkna årets dagar och dygnets timmar.

Hur kunde man i såfall, för över 3 000 är sedan, beräkna detta och placera stenarna rätt? Detta är Österlens gåta.

Österlens gåta är också rubriken på det ämnet vi får att skriva om – de som vill.

Kvällen avslutar vi med grillning och brasa utanför vandrarhemmet.

En ny dag...

Efter en rundvandring i den lilla pittoreska staden Ystad, är målet Glimminge hus

Innan vi reser vidare tar vi en paus i solen och de som vill läser upp sin version av Österlens gåta.

På Ravlunda kyrkogård vilar Fritiof Nilsson Piraten

På hans gravsten står att läsa: ”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta upp allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan.1972.”

Nästa stopp är Brösarps kyrkogård, här finns minnesstenen över den unga Hanna Johansdotter.

Inger berättar den sorgliga historien om Anna Månsdotter, hennes son Per Nilsson och svärdottern/hustrun Hanna Johansdotter.

I Brösarp utspelade sig på 1800-talet en riktig rysare. Det som kom att kallas Yngsjömordet.

Mor och son tog livet av sonens hustru, som denne äktat enbart på grund av den väl tilltagna hemgiften som bruden förde med sig.

Mor och son stod i ett ”otillbörligt förhållande” till varandra, i hushållet fanns alltså en kvinna för mycket. Den 28 mars 1889 mördades den unga hustrun Hanna av sin man Per och dennes moder.

Sent på kvällen är vi hemma i Göteborg efter två minnesvärda dagar i trevligt sällskap.

Gerd Granung

Teater på Torpa Stenhus

Västsvenska Författarsällskapet besökte den 13:e augusti Torpa Stenhus.

Detta ligger mycket vackert mellan sjöarna Åsunden och Lillsjön en bit utanför Borås.

Här spelade  amatörteatergruppen ”Torpa Slottsteater” Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”, som nog de flesta vet handlar om en förvecklingshistoria. Denna utspelar sig just under midsommarnatten. Två par, som är riktiga människor, där ingen älskar sin tilltänkta partner utan  i stället den andres partner. Men nu finns alverna inblandade och den gäckande Puck som älskar att ställa till oreda för människorna.

Alvernas kungapar heter Titania och Oberon, han vill att Puck häller förtrollad rosenvätska i ögonen på de älskande så att rätt personer får varandra. Naturligtvis häller Puck fel och det blir ett ”jädra liv” men detta roar honom. Lika självklart är att Oberon ser till att allt ordnar sig till slut.

Skådespelarna var fantastiskt bra och det hela var mycket roligt. Kvällen var underbart vacker och miljön kunde inte gjort teatern mera rättvisa.

Torpa Stenhus är från 1300-talet, mest berömt är det kanske för att Gustav Wasas tredje hustru Katarina Stenbock bodde här.

Vi hade köpt VIP-biljetter, mycket fint, vi fick landgång och dricka innan teatern började. I pausen fick vi kaffe med kaka. Vi var alla mycket nöjda.

Utan tvekan tyckte jag att pojken som spelade Puck, Simon Carlsson 16 år, var spelets bäste aktör. Han var otroligt rolig, honom kommer vi att få se mera av, det är jag säker på.

Trakten var vacker och jag tycker att vi återkommer till Torpa Stenhus nästa år. Ett fantastiskt initiativ av Västsvenska Författarsällskapet och Ingegerd Granat. Tack!

Mia Holst

Uppläsningskväll

Vår första medlemsträff ägde rum onsdagen den 27 april kl 19.00.

31personer hade samlats på Redbergsteatern, där vi redan på trappan välkomnades av Ingegerd Granat och Gerd Granung. Inne på teatern hade man dukat upp kaffe, te och tilltugg. Det var bara att ta för sig och den goda stämningen infann sig direkt.

Liksom förra året hade Mikaela och Rasmus, andraårselever på Teaterhögskolan, fått i uppgift att läsa upp ett antal av de alster som några av medlemmarna författat. Att få lyssna på en skådespelares uppläsning ger en extra dimension åt texten. Dessutom var texterna av varierat innehåll och varierad stil, vilket gjorde uppläsningarna intressanta och underhållande.

Träffen avslutades med mingel

Det var en, i mitt tycke, mycket lyckad medlemsträff och jag tror, att vi är överens om att fortsätta med detta inslag även kommande år.

Monika Ankarhem

Copyright © Västsvenska författarsällskapet All Rights Reserved